När jag var liten gick jag på sagojumppa. Varje onsdagskväll mellan sex och sju samlades ett antal barn och två överentusiastiska ledare i en dans-sal och lekte lekar, skuttade runt som olika djur, hjulade och slog kullerbyttor.
Jag var aldrig glad åt att gå iväg till jumppan, tvärtom satt jag varje onsdag innan jag skulle gå, och räknade minuterna jag ännu skulle få vara hemma. sju minuter innan jag måste gå..fem....tre..
Vanan att räkna minuter innan jag måste iväg någonstans har fortsatt. Jag pantade på tiden alltid innan körskolelektionerna och innan jag startade till skolan överlag. Jag minns tydligt hur dom sista fem minuterna innan jag måste iväg till yogasalen kunde kännas, då när jag låg på mage på min säng och solen lyste in igenom fönstret och värmde min rygg. Jag kunde ligga där och överväga att inte gå, att helt enkelt bara stanna där i sängen och i solen. Självklart gick jag alltid. När mina minuter var slut så steg jag upp och tog mitt pick och pack och gick. Men kanske mitt pantande fått mig att uppskatta tiden lite mer. Åtminstone sen när den går att mätas i en handfull minuter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar